Category Archives: Individuella skillnader

Journalist spekulerar vilse i SvD (Joakim Lamotte: Svik inte förorten – skiten måste fram)

[SvD 27 februari, 2014 – http://debatt.svt.se/2014/02/27/svik-inte-fororten-skiten-maste-fram]

Joakim Lamotte tycker att Jassim Ahmadi har fel när han anser att journalister fokuserar för mycket på problem när de bevakar förorten. Lamotte menar i stället att det är viktigt att visa bristerna och problemen – men tyvärr av fel orsak. Han skriver “Jag är övertygad om att det i dag inte finns en enda politiker med inflytande som skulle låta sina barn växa upp i exempelvis området Herrgården i Rosengård. Men ändå har politikerna skapat dessa områden för andras ungar att växa upp i. Medan politikerna lär sina barn om framtidstro, drömmar och hopp, så kämpar den arbetslösa ensamstående mamman i Rosengård med att hålla sina kids borta från de äldre på gården, som vill ha hjälp med drogleveranser. Områden som Rosengård, Tensta och Biskopsgården är politiska misslyckanden och jag uppmanar Sveriges journalistkår att satsa på stora kontinuerliga granskningar av problemen i förorten. Missförhållandena finns kvar, även efter att bilarna tillfälligt har slutat att brinna och skotten för stunden har tystnat.”

I själva verket är det så att de som inte vill bo i dessa områden och som har kapacitet och förmåga att flytta någon annanstans gör det. Samtidigt kommer de som saknar sådan vilja, kompetens och förmåga att flytta dit, därför att de inte kan skaffa sig en bostad någon annanstans än där bostäder är oattraktiva, eftersom de saknar konkurrenskraft. Därför blir dessa områden otrygga och kriminella utanförskapsområden. Det är alltså inte alls politikerna som har skapat dessa områden, i någon annan mening än att de kanske givit tillstånd eller tagit initiativ till att uppföra husen, utan det är människorna som bor där som skapar den utanförskapsmiljö som Lamotte är bekymrad över. Men som Lamotte uttrycker saken kan man få intrycket att det är något med husen, med den fysiska miljön som gör dem som bor där kriminella. Detta faller på sin egen orimlighet, och är inte så lite naivt. I Sverige har människor historiskt levt i smuts och materiellt elände, utan att begå brott eller underlåta att arbeta. Men då var orsaken den tekniska infrastrukturen: I 1700- eller det tidiga 1800-talets städer saknades avlopp, rinnande vatten och fungerande sop- och latrinhantering. Det finns idag andra områden som har precis samma sorts hus, planering, infrastruktur, och avstånd till staden, men som inte är mer kriminella än genomsnittet i Sverige. Hur kan då det komma sig? Jo, genom att människorna som bor där är hederliga och har viljan och förmågan att försörja sig på arbete i stället för på brott. De vill bo där så länge tillräckligt många andra som är lika hederliga och hårt arbetande gör det. Så fort proportionen välanpassade människor sjunker flyttar vissa ut och vissa andra flyttar in. Naturligtvis finns oftast ett visst samband med närheten till närmsta stad eller vattendrag, eftersom detta påverkar priserna givet att allt annat är detsamma. Detta ställer så att säga in grundurvalet av människor som flyttar dit. Men det är naivt och helt felaktigt att tro att “miljön” avgör och människorna som bor i den inte spelar någon roll.

Dessutom är politiker ansvariga för en liten andel av alla bostäder, eftersom de flesta planeras och byggs av privata företag och byggherrar. Det som gör “politikernas” områden till problemområden är helt enkelt att genom att politikerna kan påverka villkoren för dessa bostäder görs de tillgängliga för alla dem som inte kan skaffa sig en bostad med egen kraft. Detta demonstreras av ett enkelt tankeexperiment: Säg att man skulle flytta företagare, läkare, tjänstemän och andra akademiker från Lidingö eller Djursholm till Rosengård, och flytta Rosengårdarna till Lidingö etc. Skulle då de nya Rosengårdarna sluta sina arbeten och börja sälja tjack på lekplatsen, samtidigt som de nya Lidingöborna skulle börja renovera sina nyförvärvade villor, diskutera filosofi med grannen över ett glas Chateau Pech-Latt och gå med i Naturskyddsföreningen? Låt vara att de vuxna kan anses så hårt präglade att de inte ändrar sig. Men skulle detta gälla för deras barn eller barnbarn? Lamotte som har besökt många olika områden och pratat med människorna där måste vara fullt medveten om hur det ligger till, eller så ägnar han sig åt ideologiskt motiverat självbedrägeri.

Det är djupt inympat i svensken att individen inte får ha någon betydelse. I den heliga jämlikhetens namn måste var person vara ett oskrivet blad som till fullo formas av det hem, den ort, och det sociala sammanhang man växer upp i. Erfarenheterna, heter det, avgör om du hamnar på plattan eller i vetenskapsakademin. Det är så grundfalskt som det kan vara. I själva verket har miljön en nästan försumbar betydelse för den stora riktningen som individens liv tar. Ja, jag inser att många förmodligen tycker detta låter orimligt, men det visar bara hur fullständigt hjärntvättade vi är. I de flesta andra länder är man helt på det klara med vad en entydig forskning visar: att allt från personlighet till partnerval och antal barn till stor del påverkas av generna. Det är ett slående faktum att ingen egenskap som har viktiga konsekvenser i livet är helt utan genetisk grund, vilket är precis vad man borde vänta sig utifrån evolutionen och att det är den som genom selektion skapat alla djur inklusive oss själva. I vilka delar av världen ignorerar man både evolutionen och den aktuella empiriska forskningen, och tror att miljön är avgörande? Jo, framförallt i Norden och troligen allra mest i just lilla Sverige. Det ser ut som en tanke att det är just där man haft råd att leva i vad som kan förefalla vara en skön illusion, förskonade från krig, lidande och ekonomiska kriser. Och framförallt – i ett land med riktigt bra folk. Där har man inte behövt bry sig om individuella skillnader, eftersom kvaliteten över lag har varit god. Med en nationell medel-IQ på 98 och hög arbetsmoral har vi haft råd att ha fel folk på fel plats och har ändå kunnat njuta frukterna av en effektiv och innovativ industri. Frågan har alltid varit hur vi ytterligare ska underlätta livet och utjämna de förhållandevis små skillnader som ändå med besynnerlig envishet uppstår även i en så homogen population som den svenska. Det är dyrt att ha barn: höj barnbidragen. Det är orättvist att vissa behöver glasögon: Inför ett statligt glasögonbidrag. Det är orättvist att visa presterar sämre i skolan och får dåliga betyg: ta bort betygen. Jakten på skillnader att utjämna trappas upp och har redan nått bisarra proportioner. Men allt detta är fåfängt: Skillnaderna kommer aldrig att kunna utjämnas, eftersom de huvudsakligen är genetiska. Det enda man kan göra är att omfördela resurser från de mer begåvade, produktiva och arbetsamma till de mindre begåvade, produktiva och arbetsamma. Frågan är hur länge de förra accepterar detta som “rättvist”. Vad som är värre är att man på detta vis försämrar hela samhällsapparatens funktion, då mindre kompetenta får mer inflytande över den och vice versa. Det förlorar alla på, när industrin går sämre, byggande och underhåll av infrastruktur klingar av, och rättsväsendet normaliseras till en tilltagande kriminalitet.

Men omfördelningspolitiken får en annan och mer långtgående effekt: Den gör att personer som har dåligt omdöme och impulskontroll men gott om fritid inte bara får fler barn, utan dessutom blir rikligt belönade för varje extra barn. För den som har små inkomster kan barnafödande faktiskt vara ett bra försörjningsalternativ under några decennier av ens liv. Samtidigt får de som arbetar hårt med krävande arbeten och inte har så mycket tid till att ta hand om barn högre skatter och därmed bristande ekonomi för fler barn. Den svenska omfördelningspolitiken har utan tvivel bidragit till det faktum att mer begåvade får färre barn än de som är mindre begåvade. Eftersom IQ är till minst 80% genetisk inser man lätt vad detta får för konsekvens: IQ sjunker i Sverige, vilket obönhörligt leder till sämre internationell konkurrenskraft, sämre ekonomi, och ett otryggare samhälle. Personer som har en IQ under 98 har i genomsnitt 2.6 barn, medan de som har en IQ på 115 bara får 2.2 barn. Med andra ord får man ett 35-dels barn mindre för varje extra IQ-poäng. Riktigt dystert ser det ut för de mest intelligenta över 130, som i genomsnitt får 1.9 barn, dvs under så kallad replacement fertility: Deras proportion av befolkningen sjunker alltså för varje generation.

Det är detta som inte bara Lamotte utan alla i Sverige borde vara bekymrade över, och som vi måste motverka om vi vill att Sverige ska fortsätta vara ett land som det är attraktivt att leva i. Annars kommer flykten mellan bostadsområden att utsträckas till en flykt mellan länder, och de som har högre utbildning, ambitioner och krav för sig själva och sina barn kommer att lämna Sverige som råttorna lämnar ett sjunkande skepp.

Johan Edström

“Störst ökning av anmälda våldsbrott i glesbygdslänen” DN 2013-12-31

http://www.dn.se/nyheter/sverige/storst-okning-av-anmalda-valdsbrott-i-glesbygdslanen/

Anmälningarna av våldsamma brott har ökat mest i Värmland, Jämtland och Norrbotten de senaste tio åren. I Jämtland har de ökat med 76% och i Värmland och Norrbotten med 72%. Sven Granath, Brås expert på våldsbrott, säger:

”Det är en mycket intressant trend, för generellt har vi haft en positiv utveckling i Sverige där våldet minskar. Resultatet kan visa på att polisen blivit bättre på att uppmärksamma våldsbrott i de här länen, men också att det tagit längre tid för våldsminskningen att slå igenom där.”

Detta är ett bedrägligt resonemang, eftersom antalet anmälda våldsbrott enligt kartläggningen har ökat i ALLA län under mätperioden med 18 till 76 procent. Att Sven Granath kan få detta till en minskning övergår all matematisk logik. För övrigt är det i första hand allmänheten som står för anmälningarna om våldsbrott och inte polisen. Huruvida polisen har blivit bättre på att uppmärksamma våldsbrott är alltså inte relevant.

Håkan Johansson, chef på kriminalunderrättelsetjänsten i Jämtland, påstår sig vara smått chockad eftersom han inte tror att jämtar slår varandra på käften mer än andra.

Låt oss på Morgontidningen komma med en alternativ förklaring till glesbygdslänens ökning av anmälda våldsbrott. DN’s kartläggning av anmälda våldsbrott jämför åren 2000-2002 med åren 2010-2012.

De mest drabbade glesbygdslänen har genomgått stora demografiska förändringar under mätperioden. Enligt siffror från Migrationsverket ser antalet mottagna flyktingar ut så här:

	2001	2011	2011-01*	2013	2013-12*
Jämtland	20	381	134	778	791
Värmland	249	327	1317	817	2202
Norrbotten	139	403	2394	557	2943

* Antal boende i Migrationsverkets mottagningssystem.

Länen har alltså mångdubblat sina antal mottagna flyktingar under mätperioden. Antalet har också ökat väsentligt de senaste två åren. Det vore journalistiskt anständigt att väga in även dessa möjliga förklaringar till det ökade våldet i våra glesbygdslän.

Håkan Johansson har kanske helt rätt. Jämtarna kanske inte har börjat slå varandra mer på käften.

Anna Carleson

Kvotera kvinnor till Nobelprisen? (Universitetsläraren 18/2012, s. 13-16)

http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-18-13/Samhallet-gar-miste-om-viktig-utveckling/

Varje år är det likadant. Så fort Nobelprisen tillkännagivits kommer kritiken som ett brev på posten. När får vi se lika många kvinnor som män bland pristagarna? Varför går det så långsamt? Dessa två korta frågor rymmer en värld av antaganden, och en ruskigt komplicerad historia. Den komplicerade historien är långt ifrån färdigskriven, även om dussintals vetenskapliga böcker och artiklar redan ägnats åt den. Givetvis finns det inget vi kan bidra till den här, på detta lilla utrymme. Däremot kan vi lätt konstatera att kritiken är grundlös. Agnes Wold använder i en artikel i Universitetsläraren flera hala associationer som låter som argument men som logiskt inte är det.

Först intrycket av orättvisa: Av 876 Nobelpris har 45 gått till kvinnor, och i år får en kvinna priset bland elva män. Men eftersom varken hon själv eller någon annan påstår att viktiga genombrott ignorerats för att de gjorts av kvinnor är proportionen irrelevant: Det kan faktiskt vara så att de flesta som varit mest förtjänta råkat vara män. Om man tycker det är ett problem ska man fundera på vad det i så fall beror på, och inte anklaga dem som bedömer förtjänstfullheten. Dessutom blandar man historiska data med aktuella. Att få kvinnor fick vetenskapliga priser från 1901 till modern tid är kanske inget man kan lasta den nuvarande kommittén för.

Därefter antydningar om könsnepotism, genom att artikeln tillkännager att Nobelkommittéerna för fysik, kemi och ekonomi består av sammanlagt 20 män och fem kvinnor. Det sägs inte rakt ut varför det skulle vara relevant – både ledamöterna och pristagarna utses väl på grund av sina meriter? Professor Wold säger: ”Nobelförsamlingarna är konservativa fästen för män, som trivs bra tillsammans och inte känner behov av kvinnliga kolleger, när Nobelpristagare utses”. Det är i detta sammanhang svårt att tolka henne på annat sätt än att dessa kommittéer väljer män framför mer eller lika förtjänta kvinnor. Med andra ord ren diskriminering på grund av kön. Det är sannerligen en oerhörd anklagelse. Hon fortsätter: ”Naturligtvis kan man hitta kvinnor, som gjort tillräckligt banbrytande forskning för att få Nobelpris, om man tycker det är viktigt, vilket man uppenbarligen inte gör”. Dock nämns inga sådana kvinnor. Formuleringen lämnar också oklart om hon faktiskt avser att mer förtjänta kvinnor förbigåtts, vilket ju är det centrala klagomålet, eller om hon menar att det finns kvinnor som når upp till någon slags lägstanivå för att få ett pris (”tillräckligt banbrytande forskning”). För i så fall har ju fortfarande kommittéerna gjort rätt, då deras uppdrag är att välja ut men MEST förtjänta pristagaren, inte alla de som KUNDE ha fått pris givet att ingen mer förtjänt fanns.

Dessa kommittéer arbetar året runt med att vaska fram kandidater och välja fram de mest förtjänta. Menar hon alltså att kommittéerna inte är kompetenta att utföra detta arbete? Att deras omdöme förvrängs av någon oemotståndlig föreställning om att män är skickligare, eller av en omedveten homofili som gynnar män? Detta motsägs i så fall av att kvinnor faktiskt får priser. En sådan bias skulle annars lätt kunna utesluta den ena gruppen helt och hållet, eftersom det finns så många framstående forskare – och många fler män än kvinnor – att välja bland. Långt troligare är att ledamöterna vänder på varje sten för att hitta kvinnliga pristagare och vrider sina händer när det inte lyckas, just för att kritiken i samhället i övrigt är så massiv mot den låga proportionen kvinnor, och att ledamöterna självklart vill att de själva och Nobelpriserna ska framstå som rättvisa och progressiva.

För den som tycker det verkar orimligt att det skulle skilja så mycket mellan könen finns det som sagt en enorm litteratur som behandlar en många faktorer som kan förklara skillnader i utfall. Forskningen visar att dessa skillnader dessutom är större för de allra mest extrema nivåerna av arbetskapacitet, envetenhet och besatthet. Kraven på extrema prestationer ökar troligen ständigt på grund av två utvecklingar. Den ena är att möjliga nya större genombrott blivit färre i och med att de flesta naturfenomen upptäckts och förklarats, något som beskrivits som att man tidigare kunde plocka ”low-hanging fruit”. Nya genombrott tenderar dessutom att vara mer komplexa och kräva mer avancerad teknik, stora samarbeten, och stor arbetsinsats. Det är alltså tänkbart att de fantastiska insatser som gjordes av exempelvis Christoffer Polhem, Marie Curie, Alexander Graham Bell och James Watt kunde ske med betydligt mindre arbete och spetskompetens, och ändå utgöra banbrytande genombrott. Den andra utvecklingen är att en växande andel av västvärldens befolkningar sysslar med forskning, vilket leder till en extremt hård konkurrens även på dessa extremt höga nivåer av prestationer.

Det är särskilt intressant att Agnes Wold i motsats till de flesta tyckare på detta område är en erkänd forskare och professor i Immunologi vid Sahlgrenska akademien. Givetvis borde man från en sådan person kunna vänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt, där slutsatser backas upp av fakta. I artikeln påstår hon ”Framför allt gäller det att ha rätt kontakter och rätt kön – det manliga”, utan att presentera ett enda bevis eller argument för detta.

Om man anklagar en hel institution och i förlängningen hela det akademiska samhället på vars principer Nobelpristagarna och kommittéledamöterna väljs, då ska man kunna presentera bevis och övertygande argument för deras inkompetens. Och något sådant finns inte ett spår av i intervjun med professor Wold – bara antydningar och hala associationer. Hon ger inget exempel på förtjänta kvinnor som borde valts i stället för de män som valts. Hon ger inget exempel på felaktigheter som begåtts. Men hon förleder läsaren att tro att Nobelpriskommittéerna gör sig skyldiga till grov systematisk könsdiskriminering, genom att antyda ett samband mellan proportionerna mellan könen i kommittéerna och bland pristagarna. En häpnadsväckande konsekvens av hennes resonemang är alltså att pristagarna övervägande skulle bestå av kvinnor om kommittéerna bestod av endast kvinnor. Med andra ord måste man anta att dessa experter är inkapabla att sätta meriter framför nepotism, vilket är en oerhört allvarlig anklagelse. Backa upp den med fakta eller ta tillbaka och be om ursäkt.

Sveriges (f.d.) jämställdhetsminister vill diskriminera för att motarbeta människors fria vilja

http://www.dn.se/debatt/vi-maste-lagstifta-for-att-fa-fler-kvinnliga-toppchefer/

Det låter kanske som en elak tolkning, men faktum är att det är vad det handlar om, i fall om man skärskådar argumentationen i hennes artikel på DN debatt (2013-01-19). Där menar hon nämligen att hon vill “lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer”. Det är en märklig text som å ena sidan antyder allvarliga inskränkningar i både företagens och individens integritet, samtidigt som den å andra sidan inte förbinder sig till några konkreta åtgärder. De lagar man vill se ska tydligen tvinga valberedningar att sträva efter jämn könsfördelning i både styrelse och ledningsgrupp, och motivera resultatet i relation till ”branschförhållanden och företagsspecifika förutsättningar”. Det är lätt att föreställa sig de 10- eller 100-tusentals extra arbetstimmar som kommer att krävas för denna pappersexercis, utöver de som redan läggs på jämställdhetsplaner och liknande. Ärligt talat så motverkar detta sitt syfte, tar resurser från verkliga problem, och skapar konflikter och onödigt lidande.

Artikeln inleds: ”Sverige är ännu ett ojämställt land. I alla sektorer; i det privata, i politiken och i näringslivet finns strukturer kvar att bryta. Kvinnor har rätt till mer makt i samhället, och unga oavsett kön har rätt att mötas av samma förväntningar och se sig själv i förebilder.”

Detta är en samling häpnadsväckande påståenden. Den gängse – och förmodligen enda rimliga – definitionen av jämställdhet är lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Detta innebär frihet från formell diskriminering. Sabunis påstående är bara sant om man väljer en helt annan definition, nämligen att könen ska vara representerade i lika stora antal i alla sektorer. Men det kan man förmodligen bara uppnå i ett totalitärt samhälle: Sovjetunionen är väl den diktatur som kommit längst i detta avseende. Annars är mönstret det omvända: Ju större frihet att välja, desto större skillnad i antal inom vissa sektorer (Pinker, 2008).

Vilka är strukturerna som finns kvar att bryta? Ska man påstå sådana saker ska man ha bevis, och det har varken Sabuni eller någon annan. Ingen har ännu sett dessa strukturer, man bara antar att de finns där eftersom folk väljer olika, ungefär som tidiga fysiker antog att tomheten mellan föremål utgjordes av ”eter” eftersom man behövde förklara hur ljud och ljus kunde fortplantas. Om man däremot gör det långtifrån lika långsökta antagandet att kvinnor och män har olika preferenser för att de föds något olika, då behövs inga strukturer alls som förklaring. Och nej, kvinnor har inte rätt till mer makt, lika lite som män, skomakare, förskingrare, kockar, eller rödhåriga. Ingen har rätt till mer av någonting om man inte gör sig förtjänt av det. Så fungerar ett modernt och civiliserat samhälle. Detta bygger just precis på att människor har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Om man lyckas uppnå detta är det till nytta för hela samhället att vars och ens inflytande i samhället baseras på begåvning, ansträngning, och lämplighet för olika sysslor. Om det råkar vara så att fler kvinnor är lämpliga för ledande positioner så att det befrämjar alla medborgare, då är det ju bara bra. Det finns i så fall ingen som helst anledning att gnälla över att de är fler, för varför ska man av någon slags rättviseprincip byta ut bättre kvinnliga chefer mot sämre manliga? Det förlorar ju alla på!

Det är ofta rimligt att vi bör bemöta människor med samma förväntningar, men det är inte riktigt så enkelt. Till exempel är det inte alltid så trevligt för ett barn att bli bemött som en vuxen, eller en vuxen att bli bemött som ett barn. Det är inte heller så lyckat att bemöta en framstående idrottare som en svårt sjuk person, eller en döende som en frisk. På samma sätt är det inte nödvändigtvis det allra bästa att förvänta att en kvinna man träffar för första gången ska vara intresserad av att hjälpa till med att byta kylaren på bilen, de senaste fotbollsresultaten, eller jämföra hur många armhävningar man klarar. Även om många kvinnor kanske tycker dessa saker är mer intressanta än att exempelvis prata om relationer eller promenera med hunden, så gäller det inte de flesta. Och det måste väl vara trevligare att bli bemött på ett sätt man trivs med än att utsättas för förväntningar som man inte är disponerad för att leva upp till? Däremot är det hur som helst osäkert om förväntningar spelar någon större roll, även om feministiska intressen gärna vill påstå det. Det är klart att det är bekvämt att få en annan förklaring till varför det är så få kvinnor i vissa yrken än att färre är lämpade eller intresserade.

Vi ska inte ha formell eller annan diskriminering, och det är bra att det finns lagar emot det, så att den som tror sig ha blivit diskriminerad kan få det prövat. Den enda formella diskriminering som finns i Sverige idag är riktad mot män: det finns föreningsbidrag, startbidrag, och meriteringsbidrag för att bli professor som bara får sökas av kvinnor. Detta är formell diskriminering, och den bryter både mot diskrimineringslagen och är uppenbart orättvis. Varför är det orättvist, när vi menar att fler kvinnliga veterinärer inte är orättvist? Jo, därför att det större antalet kvinnliga veterinärer beror på att de har valt den utbildningen och det yrket samtidigt som färre män har valt dem. Män har däremot haft samma möjligheter att söka dessa utbildningsplatser. Att ge stöd bara till en grupp innebär däremot en ökning av den gruppens möjligheter att nå vissa positioner, oavsett intresse och ansträngning, och det är alltså varken jämställt eller rättvist – det är helt enkelt diskriminering. På grund av vinklade tolkningar av en formulering i diskrimineringslagen har DO vägrat att pröva anmälningar av diskriminering av män, vilket urholkar legitimiteten i statens engagemang för jämställdhet.

Om vi inte ska ha formell eller annan diskriminering ska personer väljas utifrån lämplighet och kompetens – dvs meritokrati. Accepterar vi meritokrati behöver vi inte ens fundera på kön, eftersom rätt person hamnar på rätt plats (och kan i tveksamma fall pröva om diskriminering skett). Nyamko Sabuni tycks mena just det när hon skriver att vi aldrig kan ”acceptera … en ordning där kön betyder mer än kompetens”. Men innebörden i varje lagstiftning som strävar efter att ändra proportionerna måste ju vara precis det motsatta, nämligen att kön ska betyda mer än kompetens, annars skulle den ju inte behövas!

Det finns förstås en möjlighet att meritokratin inte fungerar därför att systemet är korrupt, men då är lösningen att se till att den fungerar, inte försöka ändra könsfördelningen genom formell diskriminering.

Ministerns uppenbara självmotsägelse verkar bero på en sammanblandning av två olika saker: Lika möjligheter (dvs avsaknad av diskriminering), och lika utfall (den faktiska proportionen mellan män och kvinnor på vissa positioner). Låt oss för tydlighetens skull upprepa denna motsägelse: Å ena sidan föreslås nya typer av lagar som gäller företag, att (1) valberedningar måste sträva efter jämn könsfördelning, (2) särskilda mål om proportioner i styrelser och ledningsgrupper ska följas, och i annat fall ”förklaras”, och (3) ”aktiva åtgärder” ska användas för att hålla upp proportionen kvinnor på ledande positioner. Å andra sidan skriver hon att ”Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens. Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar”. Detta är helt ologiskt. Om meritokrati gäller, och kvinnor är lika kompetenta, då får vi lika proportioner, och då behövs inga nya lagar och byråkrati. Om å andra kvinnor är mindre kompetenta, och det på något sätt motverkas av nya lagar och byråkrati, då har vi ju å andra sidan brutit mot meritokratin. Man kan inte ha det på två olika sätt samtidigt.

I grunden för hennes resonemang, liksom för jämställdhetspolitik generellt, tar man alltså ingen hänsyn till individens valfrihet, och att den måste få konsekvenser för denna proportion. Det är ytterst osannolikt att män och kvinnor överlag skulle vara lika motiverade och lika intresserade av samma saker. Det är tvärtom väl etablerat att könen skiljer sig åt på mycket specifika sätt, vilket är dokumenterat i tusentals vetenskapliga artiklar och hundratals böcker, och dessa skillnader stämmer bra med de mönster man ser i samhällen över hela världen. Man får en högaktuell snabbkurs i de viktigaste forskningsrönen i en debatt mellan Steven Pinker och Elizabeth Spelke, fokuserad på varför det är mycket färre framstående kvinnor än män i vissa vetenskapsområden (http://www.edge.org/3rd_culture/debate05/debate05_index.html#p10). Notera att ingen påstår att kvinnor inte bör eller inte kan sköta vilken syssla som helst. Vad man påstår, underbyggt med mängder av empiriska resultat, är tvärtom att egenskaperna som behövs för att sköta vissa sysslor är ojämnt fördelade mellan könen: Vissa är vanligare i gruppen kvinnor och andra är vanligare i gruppen män. Dessa skillnader är så uppenbara att var och en kan märka dem redan hos de relativt få personer vi själva möter i vardagslivet.

Det vore väldigt förvånande om dessa skillnader inte skulle ha någon betydelse för yrkes- och karriärval på gruppnivå, vilket också är vad vi ser. Bland nyexaminerade läkare är proportionen kvinnor 70%, veterinärer 95%, ingenjörer 15%, och mindre än 1% blir bilmekaniker. Dessa skillnader betyder också att ju mer avancerat arbete (t ex ”toppchefer”) desto mer extrema egenskaper behövs, vilket innebär att proportionen lämpliga personer blir ännu mindre hos det kön som har en mindre andel sådana redan för måttliga krav.

Därför innebär statens försök att förändra proportionerna en rad nackdelar. Vilka åtgärder som helst – lock och pock, övertalning, eller kvotering – leder till att det tidigare underrepresenterade könet uppfattas som mindre kompetent eller förtjänt eftersom staten har riggat systemet. Dessa personer upplever dessutom överlag en större osäkerhet och otillräcklighet än om de valt helt utifrån eget intresse, och gör i många fall ett sämre arbete.

Även när det inte lyckas leder försöket att styra människors val till irritation, missämja, och dåligt samvete. Vi blir irriterade när vi förespeglas orättvisor, oavsett de är verkliga eller ej, och vi känner kanske avund mot personer som har inflytande eller höga löner om vi tror att de valts för en trivial egenskap som vi själva saknar och inte har någon möjlighet att skaffa oss – ett annat kön. Därmed tar det fokus från den verkliga orsaken, nämligen att “toppchefer” naturligtvis har en kombination av egenskaper som är extremt ovanlig oavsett kön. Många människor känner sig redan idag otillräckliga och misslyckade för att de inte motsvarar statens och kulturelitens ideal. Män har dåligt samvete för att de inte arbetar på dagis eller som sjuksköterska, gör tillräckligt med hushållsarbete, är tillräckligt mjuka, eller gråter tillräckligt ofta. Kvinnor har dåligt samvete för att de inte arbetar fler timmar per vecka, att de gör för mycket hushållsarbete, och prioriterar umgänget med sina barn.

Den svenska statsfeminismen har blivit en perversitet som inte tillerkänner människor rätten eller förmågan att välja själva. När samhället med sanktioner försöker styra över detta så skadar det medborgarna på ett eller annat sätt, kvinnor så väl som män. Är det något som Sabuni och andra könsideologer inte gillar, så är det olika.

Pinker, S. (2008). The sexual paradox. : Extreme Men, Gifted Women and the Real Gender Gap. New York: Scribner.