Category Archives: Brottslighet och rättsväsende

Journalist spekulerar vilse i SvD (Joakim Lamotte: Svik inte förorten – skiten måste fram)

[SvD 27 februari, 2014 – http://debatt.svt.se/2014/02/27/svik-inte-fororten-skiten-maste-fram]

Joakim Lamotte tycker att Jassim Ahmadi har fel när han anser att journalister fokuserar för mycket på problem när de bevakar förorten. Lamotte menar i stället att det är viktigt att visa bristerna och problemen – men tyvärr av fel orsak. Han skriver “Jag är övertygad om att det i dag inte finns en enda politiker med inflytande som skulle låta sina barn växa upp i exempelvis området Herrgården i Rosengård. Men ändå har politikerna skapat dessa områden för andras ungar att växa upp i. Medan politikerna lär sina barn om framtidstro, drömmar och hopp, så kämpar den arbetslösa ensamstående mamman i Rosengård med att hålla sina kids borta från de äldre på gården, som vill ha hjälp med drogleveranser. Områden som Rosengård, Tensta och Biskopsgården är politiska misslyckanden och jag uppmanar Sveriges journalistkår att satsa på stora kontinuerliga granskningar av problemen i förorten. Missförhållandena finns kvar, även efter att bilarna tillfälligt har slutat att brinna och skotten för stunden har tystnat.”

I själva verket är det så att de som inte vill bo i dessa områden och som har kapacitet och förmåga att flytta någon annanstans gör det. Samtidigt kommer de som saknar sådan vilja, kompetens och förmåga att flytta dit, därför att de inte kan skaffa sig en bostad någon annanstans än där bostäder är oattraktiva, eftersom de saknar konkurrenskraft. Därför blir dessa områden otrygga och kriminella utanförskapsområden. Det är alltså inte alls politikerna som har skapat dessa områden, i någon annan mening än att de kanske givit tillstånd eller tagit initiativ till att uppföra husen, utan det är människorna som bor där som skapar den utanförskapsmiljö som Lamotte är bekymrad över. Men som Lamotte uttrycker saken kan man få intrycket att det är något med husen, med den fysiska miljön som gör dem som bor där kriminella. Detta faller på sin egen orimlighet, och är inte så lite naivt. I Sverige har människor historiskt levt i smuts och materiellt elände, utan att begå brott eller underlåta att arbeta.  Men då var orsaken den tekniska infrastrukturen: I 1700- eller det tidiga 1800-talets städer saknades avlopp, rinnande vatten och fungerande sop- och latrinhantering. Det finns idag andra områden som har precis samma sorts hus, planering, infrastruktur, och avstånd till staden, men som inte är mer kriminella än genomsnittet i Sverige. Hur kan då det komma sig? Jo, genom att människorna som bor där är hederliga och har viljan och förmågan att försörja sig på arbete i stället för på brott. De vill bo där så länge tillräckligt många andra som är lika hederliga och hårt arbetande gör det. Så fort proportionen välanpassade människor sjunker flyttar vissa ut och vissa andra flyttar in. Naturligtvis finns oftast ett visst samband med närheten till närmsta stad eller vattendrag, eftersom detta påverkar priserna givet att allt annat är detsamma. Detta ställer så att säga in grundurvalet av människor som flyttar dit. Men det är naivt och helt felaktigt att tro att “miljön” avgör och människorna som bor i den inte spelar någon roll.

Dessutom är politiker ansvariga för en liten andel av alla bostäder, eftersom de flesta planeras och byggs av privata företag och byggherrar. Det som gör “politikernas” områden till problemområden är helt enkelt att genom att politikerna kan påverka villkoren för dessa bostäder görs de tillgängliga för alla dem som inte kan skaffa sig en bostad med egen kraft. Detta demonstreras av ett enkelt tankeexperiment: Säg att man skulle flytta företagare, läkare, tjänstemän och andra akademiker från Lidingö eller Djursholm till Rosengård, och flytta Rosengårdarna till Lidingö etc. Skulle då de nya Rosengårdarna sluta sina arbeten och börja sälja tjack på lekplatsen, samtidigt som de nya Lidingöborna skulle börja renovera sina nyförvärvade villor, diskutera filosofi med grannen över ett glas Chateau Pech-Latt och gå med i Naturskyddsföreningen? Låt vara att de vuxna kan anses så hårt präglade att de inte ändrar sig. Men skulle detta gälla för deras barn eller barnbarn? Lamotte som har besökt många olika områden och pratat med människorna där måste vara fullt medveten om hur det ligger till, eller så ägnar han sig åt ideologiskt motiverat självbedrägeri.

Det är djupt inympat i svensken att individen inte får ha någon betydelse. I den heliga jämlikhetens namn måste var person vara ett oskrivet blad som till fullo formas av det hem, den ort, och det sociala sammanhang man växer upp i. Erfarenheterna, heter det, avgör om du hamnar på plattan eller i vetenskapsakademin. Det är så grundfalskt som det kan vara. I själva verket har miljön en nästan försumbar betydelse för den stora riktningen som individens liv tar. Ja, jag inser att många förmodligen tycker detta låter orimligt, men det visar bara hur fullständigt hjärntvättade vi är. I de flesta andra länder är man helt på det klara med vad en entydig forskning visar: att allt från personlighet till partnerval och antal barn till stor del påverkas av generna. Det är ett slående faktum att ingen egenskap som har viktiga konsekvenser i livet är helt utan genetisk grund, vilket är precis vad man borde vänta sig utifrån evolutionen och att det är den som genom selektion skapat alla djur inklusive oss själva. I vilka delar av världen ignorerar man både evolutionen och den aktuella empiriska forskningen, och tror att miljön är avgörande? Jo, framförallt i Norden och troligen allra mest i just lilla Sverige. Det ser ut som en tanke att det är just där man haft råd att leva i vad som kan förefalla vara en skön illusion, förskonade från krig, lidande och ekonomiska kriser. Och framförallt – i ett land med riktigt bra folk. Där har man inte behövt bry sig om individuella skillnader, eftersom kvaliteten över lag har varit god. Med en nationell medel-IQ på 98 och hög arbetsmoral har vi haft råd att ha fel folk på fel plats och har ändå kunnat njuta frukterna av en effektiv och innovativ industri. Frågan har alltid varit hur vi ytterligare ska underlätta livet och utjämna de förhållandevis små skillnader som ändå med besynnerlig envishet uppstår även i en så homogen population som den svenska. Det är dyrt att ha barn: höj barnbidragen. Det är orättvist att vissa behöver glasögon: Inför ett statligt glasögonbidrag. Det är orättvist att visa presterar sämre i skolan och får dåliga betyg: ta bort betygen. Jakten på skillnader att utjämna trappas upp och har redan nått bisarra proportioner. Men allt detta är fåfängt: Skillnaderna kommer aldrig att kunna utjämnas, eftersom de huvudsakligen är genetiska. Det enda man kan göra är att omfördela resurser från de mer begåvade, produktiva och arbetsamma till de mindre begåvade, produktiva och arbetsamma. Frågan är hur länge de förra accepterar detta som “rättvist”. Vad som är värre är att man på detta vis försämrar hela samhällsapparatens funktion, då mindre kompetenta får mer inflytande över den och vice versa. Det förlorar alla på, när industrin går sämre, byggande och underhåll av infrastruktur klingar av, och rättsväsendet normaliseras till en tilltagande kriminalitet.

Men omfördelningspolitiken får en annan och mer långtgående effekt: Den gör att personer som har dåligt omdöme och impulskontroll men gott om fritid inte bara får fler barn, utan dessutom blir rikligt belönade för varje extra barn. För den som har små inkomster kan barnafödande faktiskt vara ett bra försörjningsalternativ under några decennier av ens liv. Samtidigt får de som arbetar hårt med krävande arbeten och inte har så mycket tid till att ta hand om barn högre skatter och därmed bristande ekonomi för fler barn. Den svenska omfördelningspolitiken har utan tvivel bidragit till det faktum att mer begåvade får färre barn än de som är mindre begåvade. Eftersom IQ är till minst 80% genetisk inser man lätt vad detta får för konsekvens: IQ sjunker i Sverige, vilket obönhörligt leder till sämre internationell konkurrenskraft, sämre ekonomi, och ett otryggare samhälle. Personer som har en IQ under 98 har i genomsnitt 2.6 barn, medan de som har en IQ på 115 bara får 2.2 barn. Med andra ord får man ett 35-dels barn mindre för varje extra IQ-poäng. Riktigt dystert ser det ut för de mest intelligenta över 130, som i genomsnitt får 1.9 barn, dvs under så kallad replacement fertility: Deras proportion av befolkningen sjunker alltså för varje generation.

Det är detta som inte bara Lamotte utan alla i Sverige borde vara bekymrade över, och som vi måste motverka om vi vill att Sverige ska fortsätta vara ett land som det är attraktivt att leva i. Annars kommer flykten mellan bostadsområden att utsträckas till en flykt mellan länder, och de som har högre utbildning, ambitioner och krav för sig själva och sina barn kommer att lämna Sverige som råttorna lämnar ett sjunkande skepp.

Johan Edström

 

“Störst ökning av anmälda våldsbrott i glesbygdslänen” DN 2013-12-31

http://www.dn.se/nyheter/sverige/storst-okning-av-anmalda-valdsbrott-i-glesbygdslanen/

Anmälningarna av våldsamma brott har ökat mest i Värmland, Jämtland och Norrbotten de senaste tio åren. I Jämtland har de ökat med 76% och i Värmland och Norrbotten med 72%. Sven Granath, Brås expert på våldsbrott, säger:

”Det är en mycket intressant trend, för generellt har vi haft en positiv utveckling i Sverige där våldet minskar. Resultatet kan visa på att polisen blivit bättre på att uppmärksamma våldsbrott i de här länen, men också att det tagit längre tid för våldsminskningen att slå igenom där.”

Detta är ett bedrägligt resonemang, eftersom antalet anmälda våldsbrott enligt kartläggningen har ökat i ALLA län under mätperioden med 18 till 76 procent. Att Sven Granath kan få detta till en minskning övergår all matematisk logik. För övrigt är det i första hand allmänheten som står för anmälningarna om våldsbrott och inte polisen.  Huruvida polisen har blivit bättre på att uppmärksamma våldsbrott är alltså inte relevant.

Håkan Johansson, chef på kriminalunderrättelsetjänsten i Jämtland, påstår sig vara smått chockad eftersom han inte tror att jämtar slår varandra på käften mer än andra. 

Låt oss på Morgontidningen komma med en alternativ förklaring till glesbygdslänens ökning av anmälda våldsbrott. DN’s kartläggning av anmälda våldsbrott jämför åren 2000-2002 med åren 2010-2012.

De mest drabbade glesbygdslänen har genomgått stora demografiska förändringar under mätperioden. Enligt siffror från Migrationsverket ser antalet mottagna flyktingar ut så här:

2001 2011 2011-01* 2013 2013-12*
Jämtland 20 381 134 778 791
Värmland 249 327 1317 817 2202
Norrbotten 139 403 2394 557 2943

* Antal boende i Migrationsverkets mottagningssystem.

Länen har alltså mångdubblat sina antal mottagna flyktingar under mätperioden. Antalet har också ökat väsentligt de senaste två åren. Det vore journalistiskt anständigt att väga in även dessa möjliga förklaringar till det ökade våldet i våra glesbygdslän.

Håkan Johansson har kanske helt rätt. Jämtarna kanske inte har börjat slå varandra mer på käften.

Anna Carleson