Monthly Archives: January 2014

“Gynnar” högskoleprovet män? (DN 2013-03-08)

http://www.dn.se/nyheter/svarare-for-kvinnor-att-bli-antagna-till-lakarlinjen/)

Christina Cliffordson “konstaterar att forskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1”. Läser man vidare framkommer en spännande lek med ord, som gör att man måste fråga sig vad som menas med att “gynnas”. Historiskt har män alltid presterat bättre på högskoleprovets kvantitativa delar, vilket lett till att testkonstruktörerna minskat andelen kvantitativa uppgifter och ökat andelen verbala uppgifter. Trots detta fortsätter männen att få högre totalpoäng, och det är det man nu reagerar mot med en indignation som visar att man tycker detta är orättvist.

Så, uppenbarligen är män “gynnade” av högskoleprovet om man definierar den som får bättre resultat som “gynnad”. Enligt en sådan definition “gynnar” IQ-tester dem som är mer intelligenta, och styrketester dem som är starkare. Men, allvarligt talat, det är ju faktiskt just därför tester finns: För att mäta individuella skillnader.

Men individuella skillnader kan naturligtvis generaliseras till gruppskillnader, och det är här det börjar bli komplicerat. Om en viss man får högre poäng än en annan man så är det väl rimligt att den förste är förtjänt av den högre poängen, och kanske har bättre förutsättningar för att exempelvis studera till läkare. På samma sätt borde den kvinna som får högre poäng än en annan kvinna också ha bättre förutsättningar. Men när man konstaterar att män i genomsnitt får högre poäng än kvinnor i genomsnitt, då kan man inte längre acceptera provets validitet, eftersom det tydligen finns ett axiom om att ingen skillnad mellan könen kan föreligga. Ser man en sådan skillnad, då måste något vara trasigt.

Detta leder nu till nästa slutsats, att eftersom provet tydligen måste övervärdera mäns kunskaper och studieförmåga relativt kvinnornas, då betyder det att varje individuell man fått lite lättare att få högre poäng. Upptäckten av en skillnad på gruppnivå tolkas alltså plötsligt som att provet är orättvist även på individnivå. Det första man kan fundera på är om gruppskillnaden verkligen är stor nog att ha någon praktisk betydelse på individnivå, dvs om den skulle leda till att någon man kommer in på läkarlinjen som annars inte skulle gjort det, och man då på motsvarande sätt ratat någon kvinna. Men låt oss för diskussionens skull anta att så vore fallet.

Då kommer vi tillbaka till kärnfrågan, om provet mäter rätt saker på rätt sätt. Det är en central fråga för alla former av mätningar. I det här fallet är frågan om högskoleprovet fångar upp de viktigaste egenskaperna för att tillgodogöra sig universitetsutbildning, dvs att predicera studieframgång. Men kritiken tar inte form i detta argument, utan i att “svenska kvinnor har ett betydligt högre betygsnitt än män”. Nå, men “betygsnitt” är ju inte alls samma sak som förmågan att tillgodogöra sig universitetsutbildning. Här förväxlar man potential med prestation. Betyg kan mycket väl vara en bra prediktor för framgång i fortsatta studier, men det finns åtskilliga observationer som tyder på att man kan vänta sig precis de skillnader som man ser: Flickar är mer ambitiösa, arbetsamma, och välorganiserade i sina grundskolestudier medan pojkar har svårare att fokusera och ta dem på allvar, och det finns rent av en anti-pluggkultur bland pojkar som säger att det är töntigt att lägga kraft på skolarbetet. Detta leder självfallet till att flickornas betyg ligger närmare deras potential än pojkarnas. Det betyder däremot inte att kvinnor “egentligen” har bättre förmåga att tillgodogöra sig universitetsutbildning, givet att de får lägre eller samma resultat på högskoleprovet.

Det är alltså svårt att se vari “gynnandet” skulle bestå, eller den underförstådda “orättvisan”. För att skärskåda vad man kan mena med rättvisa, låt oss anta att skillnaden i arbetsinsats är den huvudsakliga förklaringen till skillnaden i betyg. Låt oss vidare anta att killarnas lägre ambitionsnivå fortsätter på universitetet, och att de därför klarar färre examina än tjejerna. Är det då “orättvist” att så många killar kom in (i fallet med läkarlinjen handlar det om knappt 50%) på grund av att de gjorde sitt bästa på högskoleprovet, men sedan ansträngde sig lite mindre än tjejerna?

Orättvist kan det inte vara, eftersom det är frågan om enskilda individers egna val. Möjligen hade det varit samhällsekonomiskt mer fördelaktigt att ta in studenter som bättre utnyttjar de resurser som ställs till deras förfogande. Det förutsätter i så fall ytterligare ett test som kan predicera ambitionsnivå. Om inget sådant finns vore det bästa i så fall att bara anta kvinnor, eftersom vi ju vet att de överlag arbetar hårdare.

En sak vi kan lära oss av allt detta är att det är väldigt enkelt att dela i folk i grupper och se vilka skillnader som finns, men att tolka dessa skillnader kan vara väldigt svårt. I synnerhet om det inte bara handlar om den uppmätta skillnaden i sig och vad den beror på, utan dessutom vad den säger om andra saker som man inte mätt, som studieresultat på läkarlinjen eller skicklighet som läkare, och om man blandar in moraliska aspekter som “rättvisa”. Det finns oändligt många gruppindelningar man kan göra: långa och korta, ljus- eller mörkhåriga, med eller utan högskoleutbildning, föräldrar eller barnlösa etc. Med stor sannolikhet kommer man alltid att hitta någon gruppskillnad, som i sin tur kan bero på ett oöverskådligt antal kända och okända faktorer. Just när det gäller könen har det blivit legio att analysera gruppskillnader, men det är naturligtvis väldigt svårt att veta vad som faktiskt orsakar dem: Vi växer ju alla upp i en totalmiljö som vi inte experimentellt kan separera från biologiska och genetiska orsaker. Även om man tycker att vissa förklaringar är uppenbara kan de lika gärna vara fel, eftersom vi (oftast) inte kan pröva dem experimentellt. Därför kan samband mellan, säg, hur mycket man pratar i klassrummet och mattebetyg lika gärna bero på någon helt annan bakomliggande faktor, som hormonnivåer eller lärares beteende.

Den typiska slutsatsen rörande gruppskillnader mellan kvinnor och män är att den grupp som tjänar mindre, presterar sämre, eller har sämre hälsa är missgynnad. Med det menas att den gruppen behandlas sämre eller diskrimineras på ett sådant sätt att det orsakar gruppskillnaden i utfall. Det är en möjlig förklaring, men långtifrån den enda. Och definitivt inte den mest troliga.

Forskningen visar att längre män tjänar mer och har fler barn än kortare män. Som ett tankeexperiment, skulle du därför dra slutsatsen att de korta männen är missgynnade? Är längd i sig själv en ideologiskt acceptabel orsak till dessa utfall? Eller måste man anta att andra personer “missgynnar” de kortare männen? Och ska man i så fall kräva att denna diskriminering upphör, t ex genom “längdpedagogik” i för- och grundskolan, och ett “kritiskt längdperspektiv” som genomsyrar hela samhället?

Låt oss anta att man kom fram till att denna framgång kommer sig av att mer kompetenta och fertila kvinnor föredrar längre män. Är det att missgynna de kortare? Vore det i så fall något som samhället borde ta på sig att motverka?

Eller om man i stället upptäckte att framgången kommer sig av att längden i sig gör att vissa män lyckas bättre, t ex för att de kan röra sig snabbare eller nå längre? Vore det i så fall orättvist och förkastligt?

Som en fjärde och sista variant, hur vore det om längd hade ett positivt samband med intelligens, vilket i sin tur leder till större framgång i både arbets- och kärlekslivet? Vore det “orättvist”?

Som ni ser leder den ryggmärgsreflex som vi idag har när det gäller gruppskillnader till absurda konsekvenser. Jag antar att de flesta upplever den första och möjligen den andra förklaringen som “orättvisa”, men den tredje och fjärde som rimliga och acceptabla orsaker till större framgång. När det gäller könsskillnader känner vi inte till orsakerna, men lägger mängder av resurser på reformer utformade för att åtgärda förklaring nummer ett. Män är, i enlighet med förklaring tre, starkare och har därmed fördelar i yrken som t ex vedhuggare och brandman. På frågan om det finns samband mellan kön och vissa egenskaper så stämmer det för vissa personlighetsdrag och intresse för t ex teknik, men det tycks inte finnas någon gruppskillnad i intelligens. Personlighet och intressen måste med nödvändighet leda till olika val i utbildning, arbete, och i livet i stort, så enbart av dessa skäl vore det extremt osannolikt att inga skillnader i utfall mellan könen skulle finnas.

En slutsats av detta är att det är bättre att inte rutinmässigt titta på gruppskillnader mellan kvinnor och män, därför att (1) tolkningarna av orsakerna är ytterst osäkra och därför nästan alltid felaktiga och (2) det leder till en olycklig animositet i hela samhället, där man hela tiden fokuserar på verkliga eller inbillade orättvisor i stället för att se till sin egen förmåga, ta ansvar för sig själv som individ i stället för att beklaga sig över gruppegenskaper, och ägna sin tid och sina talanger på att bli bättre i stället för att beklaga sig.

Kvotera kvinnor till Nobelprisen? (Universitetsläraren 18/2012, s. 13-16)

http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-18-13/Samhallet-gar-miste-om-viktig-utveckling/

Varje år är det likadant. Så fort Nobelprisen tillkännagivits kommer kritiken som ett brev på posten. När får vi se lika många kvinnor som män bland pristagarna? Varför går det så långsamt? Dessa två korta frågor rymmer en värld av antaganden, och en ruskigt komplicerad historia. Den komplicerade historien är långt ifrån färdigskriven, även om dussintals vetenskapliga böcker och artiklar redan ägnats åt den. Givetvis finns det inget vi kan bidra till den här, på detta lilla utrymme. Däremot kan vi lätt konstatera att kritiken är grundlös. Agnes Wold använder i en artikel i Universitetsläraren flera hala associationer som låter som argument men som logiskt inte är det.

Först intrycket av orättvisa: Av 876 Nobelpris har 45 gått till kvinnor, och i år får en kvinna priset bland elva män. Men eftersom varken hon själv eller någon annan påstår att viktiga genombrott ignorerats för att de gjorts av kvinnor är proportionen irrelevant: Det kan faktiskt vara så att de flesta som varit mest förtjänta råkat vara män. Om man tycker det är ett problem ska man fundera på vad det i så fall beror på, och inte anklaga dem som bedömer förtjänstfullheten. Dessutom blandar man historiska data med aktuella. Att få kvinnor fick vetenskapliga priser från 1901 till modern tid är kanske inget man kan lasta den nuvarande kommittén för.

Därefter antydningar om könsnepotism, genom att artikeln tillkännager att Nobelkommittéerna för fysik, kemi och ekonomi består av sammanlagt 20 män och fem kvinnor. Det sägs inte rakt ut varför det skulle vara relevant – både ledamöterna och pristagarna utses väl på grund av sina meriter? Professor Wold säger: ”Nobelförsamlingarna är konservativa fästen för män, som trivs bra tillsammans och inte känner behov av kvinnliga kolleger, när Nobelpristagare utses”. Det är i detta sammanhang svårt att tolka henne på annat sätt än att dessa kommittéer väljer män framför mer eller lika förtjänta kvinnor. Med andra ord ren diskriminering på grund av kön. Det är sannerligen en oerhörd anklagelse. Hon fortsätter: ”Naturligtvis kan man hitta kvinnor, som gjort tillräckligt banbrytande forskning för att få Nobelpris, om man tycker det är viktigt, vilket man uppenbarligen inte gör”. Dock nämns inga sådana kvinnor. Formuleringen lämnar också oklart om hon faktiskt avser att mer förtjänta kvinnor förbigåtts, vilket ju är det centrala klagomålet, eller om hon menar att det finns kvinnor som når upp till någon slags lägstanivå för att få ett pris (”tillräckligt banbrytande forskning”). För i så fall har ju fortfarande kommittéerna gjort rätt, då deras uppdrag är att välja ut men MEST förtjänta pristagaren, inte alla de som KUNDE ha fått pris givet att ingen mer förtjänt fanns.

Dessa kommittéer arbetar året runt med att vaska fram kandidater och välja fram de mest förtjänta. Menar hon alltså att kommittéerna inte är kompetenta att utföra detta arbete? Att deras omdöme förvrängs av någon oemotståndlig föreställning om att män är skickligare, eller av en omedveten homofili som gynnar män? Detta motsägs i så fall av att kvinnor faktiskt får priser. En sådan bias skulle annars lätt kunna utesluta den ena gruppen helt och hållet, eftersom det finns så många framstående forskare – och många fler män än kvinnor – att välja bland. Långt troligare är att ledamöterna vänder på varje sten för att hitta kvinnliga pristagare och vrider sina händer när det inte lyckas, just för att kritiken i samhället i övrigt är så massiv mot den låga proportionen kvinnor, och att ledamöterna självklart vill att de själva och Nobelpriserna ska framstå som rättvisa och progressiva.

För den som tycker det verkar orimligt att det skulle skilja så mycket mellan könen finns det som sagt en enorm litteratur som behandlar en många faktorer som kan förklara skillnader i utfall. Forskningen visar att dessa skillnader dessutom är större för de allra mest extrema nivåerna av arbetskapacitet, envetenhet och besatthet. Kraven på extrema prestationer ökar troligen ständigt på grund av två utvecklingar. Den ena är att möjliga nya större genombrott blivit färre i och med att de flesta naturfenomen upptäckts och förklarats, något som beskrivits som att man tidigare kunde plocka ”low-hanging fruit”. Nya genombrott tenderar dessutom att vara mer komplexa och kräva mer avancerad teknik, stora samarbeten, och stor arbetsinsats. Det är alltså tänkbart att de fantastiska insatser som gjordes av exempelvis Christoffer Polhem, Marie Curie, Alexander Graham Bell och James Watt kunde ske med betydligt mindre arbete och spetskompetens, och ändå utgöra banbrytande genombrott. Den andra utvecklingen är att en växande andel av västvärldens befolkningar sysslar med forskning, vilket leder till en extremt hård konkurrens även på dessa extremt höga nivåer av prestationer.

Det är särskilt intressant att Agnes Wold i motsats till de flesta tyckare på detta område är en erkänd forskare och professor i Immunologi vid Sahlgrenska akademien. Givetvis borde man från en sådan person kunna vänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt, där slutsatser backas upp av fakta. I artikeln påstår hon ”Framför allt gäller det att ha rätt kontakter och rätt kön – det manliga”, utan att presentera ett enda bevis eller argument för detta.

Om man anklagar en hel institution och i förlängningen hela det akademiska samhället på vars principer Nobelpristagarna och kommittéledamöterna väljs, då ska man kunna presentera bevis och övertygande argument för deras inkompetens. Och något sådant finns inte ett spår av i intervjun med professor Wold – bara antydningar och hala associationer. Hon ger inget exempel på förtjänta kvinnor som borde valts i stället för de män som valts. Hon ger inget exempel på felaktigheter som begåtts. Men hon förleder läsaren att tro att Nobelpriskommittéerna gör sig skyldiga till grov systematisk könsdiskriminering, genom att antyda ett samband mellan proportionerna mellan könen i kommittéerna och bland pristagarna. En häpnadsväckande konsekvens av hennes resonemang är alltså att pristagarna övervägande skulle bestå av kvinnor om kommittéerna bestod av endast kvinnor. Med andra ord måste man anta att dessa experter är inkapabla att sätta meriter framför nepotism, vilket är en oerhört allvarlig anklagelse. Backa upp den med fakta eller ta tillbaka och be om ursäkt.

Sveriges (f.d.) jämställdhetsminister vill diskriminera för att motarbeta människors fria vilja

http://www.dn.se/debatt/vi-maste-lagstifta-for-att-fa-fler-kvinnliga-toppchefer/

Det låter kanske som en elak tolkning, men faktum är att det är vad det handlar om, i fall om man skärskådar argumentationen i hennes artikel på DN debatt (2013-01-19). Där menar hon nämligen att hon vill “lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer”. Det är en märklig text som å ena sidan antyder allvarliga inskränkningar i både företagens och individens integritet, samtidigt som den å andra sidan inte förbinder sig till några konkreta åtgärder. De lagar man vill se ska tydligen tvinga valberedningar att sträva efter jämn könsfördelning i både styrelse och ledningsgrupp, och motivera resultatet i relation till ”branschförhållanden och företagsspecifika förutsättningar”. Det är lätt att föreställa sig de 10- eller 100-tusentals extra arbetstimmar som kommer att krävas för denna pappersexercis, utöver de som redan läggs på jämställdhetsplaner och liknande. Ärligt talat så motverkar detta sitt syfte, tar resurser från verkliga problem, och skapar konflikter och onödigt lidande.

Artikeln inleds: ”Sverige är ännu ett ojämställt land. I alla sektorer; i det privata, i politiken och i näringslivet finns strukturer kvar att bryta. Kvinnor har rätt till mer makt i samhället, och unga oavsett kön har rätt att mötas av samma förväntningar och se sig själv i förebilder.”

Detta är en samling häpnadsväckande påståenden. Den gängse – och förmodligen enda rimliga – definitionen av jämställdhet är lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Detta innebär frihet från formell diskriminering. Sabunis påstående är bara sant om man väljer en helt annan definition, nämligen att könen ska vara representerade i lika stora antal i alla sektorer. Men det kan man förmodligen bara uppnå i ett totalitärt samhälle: Sovjetunionen är väl den diktatur som kommit längst i detta avseende. Annars är mönstret det omvända: Ju större frihet att välja, desto större skillnad i antal inom vissa sektorer (Pinker, 2008).

Vilka är strukturerna som finns kvar att bryta? Ska man påstå sådana saker ska man ha bevis, och det har varken Sabuni eller någon annan. Ingen har ännu sett dessa strukturer, man bara antar att de finns där eftersom folk väljer olika, ungefär som tidiga fysiker antog att tomheten mellan föremål utgjordes av ”eter” eftersom man behövde förklara hur ljud och ljus kunde fortplantas. Om man däremot gör det långtifrån lika långsökta antagandet att kvinnor och män har olika preferenser för att de föds något olika, då behövs inga strukturer alls som förklaring. Och nej, kvinnor har inte rätt till mer makt, lika lite som män, skomakare, förskingrare, kockar, eller rödhåriga. Ingen har rätt till mer av någonting om man inte gör sig förtjänt av det. Så fungerar ett modernt och civiliserat samhälle. Detta bygger just precis på att människor har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Om man lyckas uppnå detta är det till nytta för hela samhället att vars och ens inflytande i samhället baseras på begåvning, ansträngning, och lämplighet för olika sysslor. Om det råkar vara så att fler kvinnor är lämpliga för ledande positioner så att det befrämjar alla medborgare, då är det ju bara bra. Det finns i så fall ingen som helst anledning att gnälla över att de är fler, för varför ska man av någon slags rättviseprincip byta ut bättre kvinnliga chefer mot sämre manliga? Det förlorar ju alla på!

Det är ofta rimligt att vi bör bemöta människor med samma förväntningar, men det är inte riktigt så enkelt. Till exempel är det inte alltid så trevligt för ett barn att bli bemött som en vuxen, eller en vuxen att bli bemött som ett barn. Det är inte heller så lyckat att bemöta en framstående idrottare som en svårt sjuk person, eller en döende som en frisk. På samma sätt är det inte nödvändigtvis det allra bästa att förvänta att en kvinna man träffar för första gången ska vara intresserad av att hjälpa till med att byta kylaren på bilen, de senaste fotbollsresultaten, eller jämföra hur många armhävningar man klarar. Även om många kvinnor kanske tycker dessa saker är mer intressanta än att exempelvis prata om relationer eller promenera med hunden, så gäller det inte de flesta. Och det måste väl vara trevligare att bli bemött på ett sätt man trivs med än att utsättas för förväntningar som man inte är disponerad för att leva upp till? Däremot är det hur som helst osäkert om förväntningar spelar någon större roll, även om feministiska intressen gärna vill påstå det. Det är klart att det är bekvämt att få en annan förklaring till varför det är så få kvinnor i vissa yrken än att färre är lämpade eller intresserade.

Vi ska inte ha formell eller annan diskriminering, och det är bra att det finns lagar emot det, så att den som tror sig ha blivit diskriminerad kan få det prövat. Den enda formella diskriminering som finns i Sverige idag är riktad mot män: det finns föreningsbidrag, startbidrag, och meriteringsbidrag för att bli professor som bara får sökas av kvinnor. Detta är formell diskriminering, och den bryter både mot diskrimineringslagen och är uppenbart orättvis. Varför är det orättvist, när vi menar att fler kvinnliga veterinärer inte är orättvist? Jo, därför att det större antalet kvinnliga veterinärer beror på att de har valt den utbildningen och det yrket samtidigt som färre män har valt dem. Män har däremot haft samma möjligheter att söka dessa utbildningsplatser. Att ge stöd bara till en grupp innebär däremot en ökning av den gruppens möjligheter att nå vissa positioner, oavsett intresse och ansträngning, och det är alltså varken jämställt eller rättvist – det är helt enkelt diskriminering. På grund av vinklade tolkningar av en formulering i diskrimineringslagen har DO vägrat att pröva anmälningar av diskriminering av män, vilket urholkar legitimiteten i statens engagemang för jämställdhet.

Om vi inte ska ha formell eller annan diskriminering ska personer väljas utifrån lämplighet och kompetens – dvs meritokrati. Accepterar vi meritokrati behöver vi inte ens fundera på kön, eftersom rätt person hamnar på rätt plats (och kan i tveksamma fall pröva om diskriminering skett). Nyamko Sabuni tycks mena just det när hon skriver att vi aldrig kan ”acceptera … en ordning där kön betyder mer än kompetens”. Men innebörden i varje lagstiftning som strävar efter att ändra proportionerna måste ju vara precis det motsatta, nämligen att kön ska betyda mer än kompetens, annars skulle den ju inte behövas!

Det finns förstås en möjlighet att meritokratin inte fungerar därför att systemet är korrupt, men då är lösningen att se till att den fungerar, inte försöka ändra könsfördelningen genom formell diskriminering.

Ministerns uppenbara självmotsägelse verkar bero på en sammanblandning av två olika saker: Lika möjligheter (dvs avsaknad av diskriminering), och lika utfall (den faktiska proportionen mellan män och kvinnor på vissa positioner). Låt oss för tydlighetens skull upprepa denna motsägelse: Å ena sidan föreslås nya typer av lagar som gäller företag, att (1) valberedningar måste sträva efter jämn könsfördelning, (2) särskilda mål om proportioner i styrelser och ledningsgrupper ska följas, och i annat fall ”förklaras”, och (3) ”aktiva åtgärder” ska användas för att hålla upp proportionen kvinnor på ledande positioner. Å andra sidan skriver hon att ”Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens. Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar”. Detta är helt ologiskt. Om meritokrati gäller, och kvinnor är lika kompetenta, då får vi lika proportioner, och då behövs inga nya lagar och byråkrati. Om å andra kvinnor är mindre kompetenta, och det på något sätt motverkas av nya lagar och byråkrati, då har vi ju å andra sidan brutit mot meritokratin. Man kan inte ha det på två olika sätt samtidigt.

I grunden för hennes resonemang, liksom för jämställdhetspolitik generellt, tar man alltså ingen hänsyn till individens valfrihet, och att den måste få konsekvenser för denna proportion. Det är ytterst osannolikt att män och kvinnor överlag skulle vara lika motiverade och lika intresserade av samma saker. Det är tvärtom väl etablerat att könen skiljer sig åt på mycket specifika sätt, vilket är dokumenterat i tusentals vetenskapliga artiklar och hundratals böcker, och dessa skillnader stämmer bra med de mönster man ser i samhällen över hela världen. Man får en högaktuell snabbkurs i de viktigaste forskningsrönen i en debatt mellan Steven Pinker och Elizabeth Spelke, fokuserad på varför det är mycket färre framstående kvinnor än män i vissa vetenskapsområden (http://www.edge.org/3rd_culture/debate05/debate05_index.html#p10). Notera att ingen påstår att kvinnor inte bör eller inte kan sköta vilken syssla som helst. Vad man påstår, underbyggt med mängder av empiriska resultat, är tvärtom att egenskaperna som behövs för att sköta vissa sysslor är ojämnt fördelade mellan könen: Vissa är vanligare i gruppen kvinnor och andra är vanligare i gruppen män. Dessa skillnader är så uppenbara att var och en kan märka dem redan hos de relativt få personer vi själva möter i vardagslivet.

Det vore väldigt förvånande om dessa skillnader inte skulle ha någon betydelse för yrkes- och karriärval på gruppnivå, vilket också är vad vi ser. Bland nyexaminerade läkare är proportionen kvinnor 70%, veterinärer 95%, ingenjörer 15%, och mindre än 1% blir bilmekaniker. Dessa skillnader betyder också att ju mer avancerat arbete (t ex ”toppchefer”) desto mer extrema egenskaper behövs, vilket innebär att proportionen lämpliga personer blir ännu mindre hos det kön som har en mindre andel sådana redan för måttliga krav.

Därför innebär statens försök att förändra proportionerna en rad nackdelar. Vilka åtgärder som helst – lock och pock, övertalning, eller kvotering – leder till att det tidigare underrepresenterade könet uppfattas som mindre kompetent eller förtjänt eftersom staten har riggat systemet. Dessa personer upplever dessutom överlag en större osäkerhet och otillräcklighet än om de valt helt utifrån eget intresse, och gör i många fall ett sämre arbete.

Även när det inte lyckas leder försöket att styra människors val till irritation, missämja, och dåligt samvete. Vi blir irriterade när vi förespeglas orättvisor, oavsett de är verkliga eller ej, och vi känner kanske avund mot personer som har inflytande eller höga löner om vi tror att de valts för en trivial egenskap som vi själva saknar och inte har någon möjlighet att skaffa oss – ett annat kön. Därmed tar det fokus från den verkliga orsaken, nämligen att “toppchefer” naturligtvis har en kombination av egenskaper som är extremt ovanlig oavsett kön. Många människor känner sig redan idag otillräckliga och misslyckade för att de inte motsvarar statens och kulturelitens ideal. Män har dåligt samvete för att de inte arbetar på dagis eller som sjuksköterska, gör tillräckligt med hushållsarbete, är tillräckligt mjuka, eller gråter tillräckligt ofta. Kvinnor har dåligt samvete för att de inte arbetar fler timmar per vecka, att de gör för mycket hushållsarbete, och prioriterar umgänget med sina barn.

Den svenska statsfeminismen har blivit en perversitet som inte tillerkänner människor rätten eller förmågan att välja själva. När samhället med sanktioner försöker styra över detta så skadar det medborgarna på ett eller annat sätt, kvinnor så väl som män. Är det något som Sabuni och andra könsideologer inte gillar, så är det olika.

Pinker, S. (2008). The sexual paradox. : Extreme Men, Gifted Women and the Real Gender Gap. New York: Scribner.