http://www.dn.se/debatt/vi-maste-lagstifta-for-att-fa-fler-kvinnliga-toppchefer/

Det låter kanske som en elak tolkning, men faktum är att det är vad det handlar om, i fall om man skärskådar argumentationen i hennes artikel på DN debatt (2013-01-19). Där menar hon nämligen att hon vill “lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer”. Det är en märklig text som å ena sidan antyder allvarliga inskränkningar i både företagens och individens integritet, samtidigt som den å andra sidan inte förbinder sig till några konkreta åtgärder. De lagar man vill se ska tydligen tvinga valberedningar att sträva efter jämn könsfördelning i både styrelse och ledningsgrupp, och motivera resultatet i relation till ”branschförhållanden och företagsspecifika förutsättningar”. Det är lätt att föreställa sig de 10- eller 100-tusentals extra arbetstimmar som kommer att krävas för denna pappersexercis, utöver de som redan läggs på jämställdhetsplaner och liknande. Ärligt talat så motverkar detta sitt syfte, tar resurser från verkliga problem, och skapar konflikter och onödigt lidande.

Artikeln inleds: ”Sverige är ännu ett ojämställt land. I alla sektorer; i det privata, i politiken och i näringslivet finns strukturer kvar att bryta. Kvinnor har rätt till mer makt i samhället, och unga oavsett kön har rätt att mötas av samma förväntningar och se sig själv i förebilder.”

Detta är en samling häpnadsväckande påståenden. Den gängse – och förmodligen enda rimliga – definitionen av jämställdhet är lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Detta innebär frihet från formell diskriminering. Sabunis påstående är bara sant om man väljer en helt annan definition, nämligen att könen ska vara representerade i lika stora antal i alla sektorer. Men det kan man förmodligen bara uppnå i ett totalitärt samhälle: Sovjetunionen är väl den diktatur som kommit längst i detta avseende. Annars är mönstret det omvända: Ju större frihet att välja, desto större skillnad i antal inom vissa sektorer (Pinker, 2008).

Vilka är strukturerna som finns kvar att bryta? Ska man påstå sådana saker ska man ha bevis, och det har varken Sabuni eller någon annan. Ingen har ännu sett dessa strukturer, man bara antar att de finns där eftersom folk väljer olika, ungefär som tidiga fysiker antog att tomheten mellan föremål utgjordes av ”eter” eftersom man behövde förklara hur ljud och ljus kunde fortplantas. Om man däremot gör det långtifrån lika långsökta antagandet att kvinnor och män har olika preferenser för att de föds något olika, då behövs inga strukturer alls som förklaring. Och nej, kvinnor har inte rätt till mer makt, lika lite som män, skomakare, förskingrare, kockar, eller rödhåriga. Ingen har rätt till mer av någonting om man inte gör sig förtjänt av det. Så fungerar ett modernt och civiliserat samhälle. Detta bygger just precis på att människor har lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Om man lyckas uppnå detta är det till nytta för hela samhället att vars och ens inflytande i samhället baseras på begåvning, ansträngning, och lämplighet för olika sysslor. Om det råkar vara så att fler kvinnor är lämpliga för ledande positioner så att det befrämjar alla medborgare, då är det ju bara bra. Det finns i så fall ingen som helst anledning att gnälla över att de är fler, för varför ska man av någon slags rättviseprincip byta ut bättre kvinnliga chefer mot sämre manliga? Det förlorar ju alla på!

Det är ofta rimligt att vi bör bemöta människor med samma förväntningar, men det är inte riktigt så enkelt. Till exempel är det inte alltid så trevligt för ett barn att bli bemött som en vuxen, eller en vuxen att bli bemött som ett barn. Det är inte heller så lyckat att bemöta en framstående idrottare som en svårt sjuk person, eller en döende som en frisk. På samma sätt är det inte nödvändigtvis det allra bästa att förvänta att en kvinna man träffar för första gången ska vara intresserad av att hjälpa till med att byta kylaren på bilen, de senaste fotbollsresultaten, eller jämföra hur många armhävningar man klarar. Även om många kvinnor kanske tycker dessa saker är mer intressanta än att exempelvis prata om relationer eller promenera med hunden, så gäller det inte de flesta. Och det måste väl vara trevligare att bli bemött på ett sätt man trivs med än att utsättas för förväntningar som man inte är disponerad för att leva upp till? Däremot är det hur som helst osäkert om förväntningar spelar någon större roll, även om feministiska intressen gärna vill påstå det. Det är klart att det är bekvämt att få en annan förklaring till varför det är så få kvinnor i vissa yrken än att färre är lämpade eller intresserade.

Vi ska inte ha formell eller annan diskriminering, och det är bra att det finns lagar emot det, så att den som tror sig ha blivit diskriminerad kan få det prövat. Den enda formella diskriminering som finns i Sverige idag är riktad mot män: det finns föreningsbidrag, startbidrag, och meriteringsbidrag för att bli professor som bara får sökas av kvinnor. Detta är formell diskriminering, och den bryter både mot diskrimineringslagen och är uppenbart orättvis. Varför är det orättvist, när vi menar att fler kvinnliga veterinärer inte är orättvist? Jo, därför att det större antalet kvinnliga veterinärer beror på att de har valt den utbildningen och det yrket samtidigt som färre män har valt dem. Män har däremot haft samma möjligheter att söka dessa utbildningsplatser. Att ge stöd bara till en grupp innebär däremot en ökning av den gruppens möjligheter att nå vissa positioner, oavsett intresse och ansträngning, och det är alltså varken jämställt eller rättvist – det är helt enkelt diskriminering. På grund av vinklade tolkningar av en formulering i diskrimineringslagen har DO vägrat att pröva anmälningar av diskriminering av män, vilket urholkar legitimiteten i statens engagemang för jämställdhet.

Om vi inte ska ha formell eller annan diskriminering ska personer väljas utifrån lämplighet och kompetens – dvs meritokrati. Accepterar vi meritokrati behöver vi inte ens fundera på kön, eftersom rätt person hamnar på rätt plats (och kan i tveksamma fall pröva om diskriminering skett). Nyamko Sabuni tycks mena just det när hon skriver att vi aldrig kan ”acceptera … en ordning där kön betyder mer än kompetens”. Men innebörden i varje lagstiftning som strävar efter att ändra proportionerna måste ju vara precis det motsatta, nämligen att kön ska betyda mer än kompetens, annars skulle den ju inte behövas!

Det finns förstås en möjlighet att meritokratin inte fungerar därför att systemet är korrupt, men då är lösningen att se till att den fungerar, inte försöka ändra könsfördelningen genom formell diskriminering.

Ministerns uppenbara självmotsägelse verkar bero på en sammanblandning av två olika saker: Lika möjligheter (dvs avsaknad av diskriminering), och lika utfall (den faktiska proportionen mellan män och kvinnor på vissa positioner). Låt oss för tydlighetens skull upprepa denna motsägelse: Å ena sidan föreslås nya typer av lagar som gäller företag, att (1) valberedningar måste sträva efter jämn könsfördelning, (2) särskilda mål om proportioner i styrelser och ledningsgrupper ska följas, och i annat fall ”förklaras”, och (3) ”aktiva åtgärder” ska användas för att hålla upp proportionen kvinnor på ledande positioner. Å andra sidan skriver hon att ”Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens. Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar”. Detta är helt ologiskt. Om meritokrati gäller, och kvinnor är lika kompetenta, då får vi lika proportioner, och då behövs inga nya lagar och byråkrati. Om å andra kvinnor är mindre kompetenta, och det på något sätt motverkas av nya lagar och byråkrati, då har vi ju å andra sidan brutit mot meritokratin. Man kan inte ha det på två olika sätt samtidigt.

I grunden för hennes resonemang, liksom för jämställdhetspolitik generellt, tar man alltså ingen hänsyn till individens valfrihet, och att den måste få konsekvenser för denna proportion. Det är ytterst osannolikt att män och kvinnor överlag skulle vara lika motiverade och lika intresserade av samma saker. Det är tvärtom väl etablerat att könen skiljer sig åt på mycket specifika sätt, vilket är dokumenterat i tusentals vetenskapliga artiklar och hundratals böcker, och dessa skillnader stämmer bra med de mönster man ser i samhällen över hela världen. Man får en högaktuell snabbkurs i de viktigaste forskningsrönen i en debatt mellan Steven Pinker och Elizabeth Spelke, fokuserad på varför det är mycket färre framstående kvinnor än män i vissa vetenskapsområden (http://www.edge.org/3rd_culture/debate05/debate05_index.html#p10). Notera att ingen påstår att kvinnor inte bör eller inte kan sköta vilken syssla som helst. Vad man påstår, underbyggt med mängder av empiriska resultat, är tvärtom att egenskaperna som behövs för att sköta vissa sysslor är ojämnt fördelade mellan könen: Vissa är vanligare i gruppen kvinnor och andra är vanligare i gruppen män. Dessa skillnader är så uppenbara att var och en kan märka dem redan hos de relativt få personer vi själva möter i vardagslivet.

Det vore väldigt förvånande om dessa skillnader inte skulle ha någon betydelse för yrkes- och karriärval på gruppnivå, vilket också är vad vi ser. Bland nyexaminerade läkare är proportionen kvinnor 70%, veterinärer 95%, ingenjörer 15%, och mindre än 1% blir bilmekaniker. Dessa skillnader betyder också att ju mer avancerat arbete (t ex ”toppchefer”) desto mer extrema egenskaper behövs, vilket innebär att proportionen lämpliga personer blir ännu mindre hos det kön som har en mindre andel sådana redan för måttliga krav.

Därför innebär statens försök att förändra proportionerna en rad nackdelar. Vilka åtgärder som helst – lock och pock, övertalning, eller kvotering – leder till att det tidigare underrepresenterade könet uppfattas som mindre kompetent eller förtjänt eftersom staten har riggat systemet. Dessa personer upplever dessutom överlag en större osäkerhet och otillräcklighet än om de valt helt utifrån eget intresse, och gör i många fall ett sämre arbete.

Även när det inte lyckas leder försöket att styra människors val till irritation, missämja, och dåligt samvete. Vi blir irriterade när vi förespeglas orättvisor, oavsett de är verkliga eller ej, och vi känner kanske avund mot personer som har inflytande eller höga löner om vi tror att de valts för en trivial egenskap som vi själva saknar och inte har någon möjlighet att skaffa oss – ett annat kön. Därmed tar det fokus från den verkliga orsaken, nämligen att “toppchefer” naturligtvis har en kombination av egenskaper som är extremt ovanlig oavsett kön. Många människor känner sig redan idag otillräckliga och misslyckade för att de inte motsvarar statens och kulturelitens ideal. Män har dåligt samvete för att de inte arbetar på dagis eller som sjuksköterska, gör tillräckligt med hushållsarbete, är tillräckligt mjuka, eller gråter tillräckligt ofta. Kvinnor har dåligt samvete för att de inte arbetar fler timmar per vecka, att de gör för mycket hushållsarbete, och prioriterar umgänget med sina barn.

Den svenska statsfeminismen har blivit en perversitet som inte tillerkänner människor rätten eller förmågan att välja själva. När samhället med sanktioner försöker styra över detta så skadar det medborgarna på ett eller annat sätt, kvinnor så väl som män. Är det något som Sabuni och andra könsideologer inte gillar, så är det olika.

Pinker, S. (2008). The sexual paradox. : Extreme Men, Gifted Women and the Real Gender Gap. New York: Scribner.