Kvotera kvinnor till Nobelprisen? (Universitetsläraren 18/2012, s. 13-16)

http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-18-13/Samhallet-gar-miste-om-viktig-utveckling/

Varje år är det likadant. Så fort Nobelprisen tillkännagivits kommer kritiken som ett brev på posten. När får vi se lika många kvinnor som män bland pristagarna? Varför går det så långsamt? Dessa två korta frågor rymmer en värld av antaganden, och en ruskigt komplicerad historia. Den komplicerade historien är långt ifrån färdigskriven, även om dussintals vetenskapliga böcker och artiklar redan ägnats åt den. Givetvis finns det inget vi kan bidra till den här, på detta lilla utrymme. Däremot kan vi lätt konstatera att kritiken är grundlös. Agnes Wold använder i en artikel i Universitetsläraren flera hala associationer som låter som argument men som logiskt inte är det.

Först intrycket av orättvisa: Av 876 Nobelpris har 45 gått till kvinnor, och i år får en kvinna priset bland elva män. Men eftersom varken hon själv eller någon annan påstår att viktiga genombrott ignorerats för att de gjorts av kvinnor är proportionen irrelevant: Det kan faktiskt vara så att de flesta som varit mest förtjänta råkat vara män. Om man tycker det är ett problem ska man fundera på vad det i så fall beror på, och inte anklaga dem som bedömer förtjänstfullheten. Dessutom blandar man historiska data med aktuella. Att få kvinnor fick vetenskapliga priser från 1901 till modern tid är kanske inget man kan lasta den nuvarande kommittén för.

Därefter antydningar om könsnepotism, genom att artikeln tillkännager att Nobelkommittéerna för fysik, kemi och ekonomi består av sammanlagt 20 män och fem kvinnor. Det sägs inte rakt ut varför det skulle vara relevant – både ledamöterna och pristagarna utses väl på grund av sina meriter? Professor Wold säger: ”Nobelförsamlingarna är konservativa fästen för män, som trivs bra tillsammans och inte känner behov av kvinnliga kolleger, när Nobelpristagare utses”. Det är i detta sammanhang svårt att tolka henne på annat sätt än att dessa kommittéer väljer män framför mer eller lika förtjänta kvinnor. Med andra ord ren diskriminering på grund av kön. Det är sannerligen en oerhörd anklagelse. Hon fortsätter: ”Naturligtvis kan man hitta kvinnor, som gjort tillräckligt banbrytande forskning för att få Nobelpris, om man tycker det är viktigt, vilket man uppenbarligen inte gör”. Dock nämns inga sådana kvinnor. Formuleringen lämnar också oklart om hon faktiskt avser att mer förtjänta kvinnor förbigåtts, vilket ju är det centrala klagomålet, eller om hon menar att det finns kvinnor som når upp till någon slags lägstanivå för att få ett pris (”tillräckligt banbrytande forskning”). För i så fall har ju fortfarande kommittéerna gjort rätt, då deras uppdrag är att välja ut men MEST förtjänta pristagaren, inte alla de som KUNDE ha fått pris givet att ingen mer förtjänt fanns.

Dessa kommittéer arbetar året runt med att vaska fram kandidater och välja fram de mest förtjänta. Menar hon alltså att kommittéerna inte är kompetenta att utföra detta arbete? Att deras omdöme förvrängs av någon oemotståndlig föreställning om att män är skickligare, eller av en omedveten homofili som gynnar män? Detta motsägs i så fall av att kvinnor faktiskt får priser. En sådan bias skulle annars lätt kunna utesluta den ena gruppen helt och hållet, eftersom det finns så många framstående forskare – och många fler män än kvinnor – att välja bland. Långt troligare är att ledamöterna vänder på varje sten för att hitta kvinnliga pristagare och vrider sina händer när det inte lyckas, just för att kritiken i samhället i övrigt är så massiv mot den låga proportionen kvinnor, och att ledamöterna självklart vill att de själva och Nobelpriserna ska framstå som rättvisa och progressiva.

För den som tycker det verkar orimligt att det skulle skilja så mycket mellan könen finns det som sagt en enorm litteratur som behandlar en många faktorer som kan förklara skillnader i utfall. Forskningen visar att dessa skillnader dessutom är större för de allra mest extrema nivåerna av arbetskapacitet, envetenhet och besatthet. Kraven på extrema prestationer ökar troligen ständigt på grund av två utvecklingar. Den ena är att möjliga nya större genombrott blivit färre i och med att de flesta naturfenomen upptäckts och förklarats, något som beskrivits som att man tidigare kunde plocka ”low-hanging fruit”. Nya genombrott tenderar dessutom att vara mer komplexa och kräva mer avancerad teknik, stora samarbeten, och stor arbetsinsats. Det är alltså tänkbart att de fantastiska insatser som gjordes av exempelvis Christoffer Polhem, Marie Curie, Alexander Graham Bell och James Watt kunde ske med betydligt mindre arbete och spetskompetens, och ändå utgöra banbrytande genombrott. Den andra utvecklingen är att en växande andel av västvärldens befolkningar sysslar med forskning, vilket leder till en extremt hård konkurrens även på dessa extremt höga nivåer av prestationer.

Det är särskilt intressant att Agnes Wold i motsats till de flesta tyckare på detta område är en erkänd forskare och professor i Immunologi vid Sahlgrenska akademien. Givetvis borde man från en sådan person kunna vänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt, där slutsatser backas upp av fakta. I artikeln påstår hon ”Framför allt gäller det att ha rätt kontakter och rätt kön – det manliga”, utan att presentera ett enda bevis eller argument för detta.

Om man anklagar en hel institution och i förlängningen hela det akademiska samhället på vars principer Nobelpristagarna och kommittéledamöterna väljs, då ska man kunna presentera bevis och övertygande argument för deras inkompetens. Och något sådant finns inte ett spår av i intervjun med professor Wold – bara antydningar och hala associationer. Hon ger inget exempel på förtjänta kvinnor som borde valts i stället för de män som valts. Hon ger inget exempel på felaktigheter som begåtts. Men hon förleder läsaren att tro att Nobelpriskommittéerna gör sig skyldiga till grov systematisk könsdiskriminering, genom att antyda ett samband mellan proportionerna mellan könen i kommittéerna och bland pristagarna. En häpnadsväckande konsekvens av hennes resonemang är alltså att pristagarna övervägande skulle bestå av kvinnor om kommittéerna bestod av endast kvinnor. Med andra ord måste man anta att dessa experter är inkapabla att sätta meriter framför nepotism, vilket är en oerhört allvarlig anklagelse. Backa upp den med fakta eller ta tillbaka och be om ursäkt.