http://www.dn.se/nyheter/svarare-for-kvinnor-att-bli-antagna-till-lakarlinjen/)

Christina Cliffordson “konstaterar att forskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1”. Läser man vidare framkommer en spännande lek med ord, som gör att man måste fråga sig vad som menas med att “gynnas”. Historiskt har män alltid presterat bättre på högskoleprovets kvantitativa delar, vilket lett till att testkonstruktörerna minskat andelen kvantitativa uppgifter och ökat andelen verbala uppgifter. Trots detta fortsätter männen att få högre totalpoäng, och det är det man nu reagerar mot med en indignation som visar att man tycker detta är orättvist.

Så, uppenbarligen är män “gynnade” av högskoleprovet om man definierar den som får bättre resultat som “gynnad”. Enligt en sådan definition “gynnar” IQ-tester dem som är mer intelligenta, och styrketester dem som är starkare. Men, allvarligt talat, det är ju faktiskt just därför tester finns: För att mäta individuella skillnader.

Men individuella skillnader kan naturligtvis generaliseras till gruppskillnader, och det är här det börjar bli komplicerat. Om en viss man får högre poäng än en annan man så är det väl rimligt att den förste är förtjänt av den högre poängen, och kanske har bättre förutsättningar för att exempelvis studera till läkare. På samma sätt borde den kvinna som får högre poäng än en annan kvinna också ha bättre förutsättningar. Men när man konstaterar att män i genomsnitt får högre poäng än kvinnor i genomsnitt, då kan man inte längre acceptera provets validitet, eftersom det tydligen finns ett axiom om att ingen skillnad mellan könen kan föreligga. Ser man en sådan skillnad, då måste något vara trasigt.

Detta leder nu till nästa slutsats, att eftersom provet tydligen måste övervärdera mäns kunskaper och studieförmåga relativt kvinnornas, då betyder det att varje individuell man fått lite lättare att få högre poäng. Upptäckten av en skillnad på gruppnivå tolkas alltså plötsligt som att provet är orättvist även på individnivå. Det första man kan fundera på är om gruppskillnaden verkligen är stor nog att ha någon praktisk betydelse på individnivå, dvs om den skulle leda till att någon man kommer in på läkarlinjen som annars inte skulle gjort det, och man då på motsvarande sätt ratat någon kvinna. Men låt oss för diskussionens skull anta att så vore fallet.

Då kommer vi tillbaka till kärnfrågan, om provet mäter rätt saker på rätt sätt. Det är en central fråga för alla former av mätningar. I det här fallet är frågan om högskoleprovet fångar upp de viktigaste egenskaperna för att tillgodogöra sig universitetsutbildning, dvs att predicera studieframgång. Men kritiken tar inte form i detta argument, utan i att “svenska kvinnor har ett betydligt högre betygsnitt än män”. Nå, men “betygsnitt” är ju inte alls samma sak som förmågan att tillgodogöra sig universitetsutbildning. Här förväxlar man potential med prestation. Betyg kan mycket väl vara en bra prediktor för framgång i fortsatta studier, men det finns åtskilliga observationer som tyder på att man kan vänta sig precis de skillnader som man ser: Flickar är mer ambitiösa, arbetsamma, och välorganiserade i sina grundskolestudier medan pojkar har svårare att fokusera och ta dem på allvar, och det finns rent av en anti-pluggkultur bland pojkar som säger att det är töntigt att lägga kraft på skolarbetet. Detta leder självfallet till att flickornas betyg ligger närmare deras potential än pojkarnas. Det betyder däremot inte att kvinnor “egentligen” har bättre förmåga att tillgodogöra sig universitetsutbildning, givet att de får lägre eller samma resultat på högskoleprovet.

Det är alltså svårt att se vari “gynnandet” skulle bestå, eller den underförstådda “orättvisan”. För att skärskåda vad man kan mena med rättvisa, låt oss anta att skillnaden i arbetsinsats är den huvudsakliga förklaringen till skillnaden i betyg. Låt oss vidare anta att killarnas lägre ambitionsnivå fortsätter på universitetet, och att de därför klarar färre examina än tjejerna. Är det då “orättvist” att så många killar kom in (i fallet med läkarlinjen handlar det om knappt 50%) på grund av att de gjorde sitt bästa på högskoleprovet, men sedan ansträngde sig lite mindre än tjejerna?

Orättvist kan det inte vara, eftersom det är frågan om enskilda individers egna val. Möjligen hade det varit samhällsekonomiskt mer fördelaktigt att ta in studenter som bättre utnyttjar de resurser som ställs till deras förfogande. Det förutsätter i så fall ytterligare ett test som kan predicera ambitionsnivå. Om inget sådant finns vore det bästa i så fall att bara anta kvinnor, eftersom vi ju vet att de överlag arbetar hårdare.

En sak vi kan lära oss av allt detta är att det är väldigt enkelt att dela i folk i grupper och se vilka skillnader som finns, men att tolka dessa skillnader kan vara väldigt svårt. I synnerhet om det inte bara handlar om den uppmätta skillnaden i sig och vad den beror på, utan dessutom vad den säger om andra saker som man inte mätt, som studieresultat på läkarlinjen eller skicklighet som läkare, och om man blandar in moraliska aspekter som “rättvisa”. Det finns oändligt många gruppindelningar man kan göra: långa och korta, ljus- eller mörkhåriga, med eller utan högskoleutbildning, föräldrar eller barnlösa etc. Med stor sannolikhet kommer man alltid att hitta någon gruppskillnad, som i sin tur kan bero på ett oöverskådligt antal kända och okända faktorer. Just när det gäller könen har det blivit legio att analysera gruppskillnader, men det är naturligtvis väldigt svårt att veta vad som faktiskt orsakar dem: Vi växer ju alla upp i en totalmiljö som vi inte experimentellt kan separera från biologiska och genetiska orsaker. Även om man tycker att vissa förklaringar är uppenbara kan de lika gärna vara fel, eftersom vi (oftast) inte kan pröva dem experimentellt. Därför kan samband mellan, säg, hur mycket man pratar i klassrummet och mattebetyg lika gärna bero på någon helt annan bakomliggande faktor, som hormonnivåer eller lärares beteende.

Den typiska slutsatsen rörande gruppskillnader mellan kvinnor och män är att den grupp som tjänar mindre, presterar sämre, eller har sämre hälsa är missgynnad. Med det menas att den gruppen behandlas sämre eller diskrimineras på ett sådant sätt att det orsakar gruppskillnaden i utfall. Det är en möjlig förklaring, men långtifrån den enda. Och definitivt inte den mest troliga.

Forskningen visar att längre män tjänar mer och har fler barn än kortare män. Som ett tankeexperiment, skulle du därför dra slutsatsen att de korta männen är missgynnade? Är längd i sig själv en ideologiskt acceptabel orsak till dessa utfall? Eller måste man anta att andra personer “missgynnar” de kortare männen? Och ska man i så fall kräva att denna diskriminering upphör, t ex genom “längdpedagogik” i för- och grundskolan, och ett “kritiskt längdperspektiv” som genomsyrar hela samhället?

Låt oss anta att man kom fram till att denna framgång kommer sig av att mer kompetenta och fertila kvinnor föredrar längre män. Är det att missgynna de kortare? Vore det i så fall något som samhället borde ta på sig att motverka?

Eller om man i stället upptäckte att framgången kommer sig av att längden i sig gör att vissa män lyckas bättre, t ex för att de kan röra sig snabbare eller nå längre? Vore det i så fall orättvist och förkastligt?

Som en fjärde och sista variant, hur vore det om längd hade ett positivt samband med intelligens, vilket i sin tur leder till större framgång i både arbets- och kärlekslivet? Vore det “orättvist”?

Som ni ser leder den ryggmärgsreflex som vi idag har när det gäller gruppskillnader till absurda konsekvenser. Jag antar att de flesta upplever den första och möjligen den andra förklaringen som “orättvisa”, men den tredje och fjärde som rimliga och acceptabla orsaker till större framgång. När det gäller könsskillnader känner vi inte till orsakerna, men lägger mängder av resurser på reformer utformade för att åtgärda förklaring nummer ett. Män är, i enlighet med förklaring tre, starkare och har därmed fördelar i yrken som t ex vedhuggare och brandman. På frågan om det finns samband mellan kön och vissa egenskaper så stämmer det för vissa personlighetsdrag och intresse för t ex teknik, men det tycks inte finnas någon gruppskillnad i intelligens. Personlighet och intressen måste med nödvändighet leda till olika val i utbildning, arbete, och i livet i stort, så enbart av dessa skäl vore det extremt osannolikt att inga skillnader i utfall mellan könen skulle finnas.

En slutsats av detta är att det är bättre att inte rutinmässigt titta på gruppskillnader mellan kvinnor och män, därför att (1) tolkningarna av orsakerna är ytterst osäkra och därför nästan alltid felaktiga och (2) det leder till en olycklig animositet i hela samhället, där man hela tiden fokuserar på verkliga eller inbillade orättvisor i stället för att se till sin egen förmåga, ta ansvar för sig själv som individ i stället för att beklaga sig över gruppegenskaper, och ägna sin tid och sina talanger på att bli bättre i stället för att beklaga sig.